Ingen har allt men alla har vi något..
Den kloka modern min höll en tydlig linje i de diverse diskussionsforum för utseende som föreföll under min uppväxt. Kontentan var att ingen var perfekt men att alla har någonting som vi själva är nöjda med och som därför stolt bör framhävas, inte döljas.
En midja med getingens dimensioner, ett par vackra ögon med djup, ett par ben av välsvarvad modell, ett tjock och fylligt hår passande reklam, leendet som smälter omgivningar eller tuttar av typ som inte växer på träd.
Oavsett personspecifik skönhet, accepterad av oss själva, skulle den alltså främjas av kläder eller frisyr – liksom ta det man har och göra det bästa av det. Att våga sticka ut var självklart och ingenting som skulle anses som ”fult”…
Jag gjorde (i detta fall) mitt bästa för att följa moderns lära men vad vi inte lade lika stor vikt vid i samtalen var förbättringspotentialen hos de områden som man inte var lika nöjd med – rätt eller fel.
Mina överarmar rankade jag till exempel aldrig högt, tyckte att de var för stora och gömde dem gärna i något bylsigt plagg.
Här står jag nu på gymmet, sisådär 17-18 år senare, och sliter allt jag har för att bygga dem större – livets ironi tror jag visst.
